1920-1930

Ordningsregler

1921 har tiderna förbättrats något. Oskar Nordh och styrelsen försöker strama upp diciplinen genom att dela ut följande pekpinnar för hur en god SIF:are bör uppträda och agera: 

1. att utan dröjsmål fullgöra sina förpliktelser mot föreningen. 

2. att ej tillåta någon, vare sig föreningsmedlem eller utomstående, att genom vårdslöshet, okynne eller elakhet åstadkomma skadegörelse å föreningens lösegendom eller missprydande av idrottsplatsen. 

3. att vid alla tillfällen, å såväl idrottsplatsen som då han å andra orter representerar idrottsföreningen, genom ett korrekt uppträdande tilltvinga sig själv och föreningen aktning, samt 

4. att intressera vänner och bekanta för att ingå som medlemmar i föreningen. 

Lördagsdans

En bit in på tjugotalet förbättras levnadsvillkoren i landet och därmed frodas också Svedala IF:s verksamhet. Antalet aktiva och passiva medlemmar stiger kraftigt. Man anlägger en provisorisk dansbana på idrottsplatsen och arrangerar lördagsdans under sommarmånaderna. Det ekonomiska utbytet av denna aktivitet är så bra så att man kan bygga urinkur och bekvämlighetsinrättning, anordna elektrisk belysning och till och med gjuta en dansbana i betong. Framtiden ser ljus ut (senare visade det sig emellertid att man spenderat alltför frikostigt). 

Om fotbollsspelet heter det, något suspekt, att man trots bristerna i lagens organisation haft trägna och energiska utövare. Fotbollskommittén talar mer klarspråk i sin beska rapport som lyder:

”I början av sommaren sökte kommittén att organisera fotbollsspelarna i lag men visade sig detta överstiga kommitténs förmåga på grund av spelarnas brist på sinne för ordning och reda. En följd härav blev att kommittén, vars arbete från en del spelares sida på alla sätt försvårades, så gott som helt miste lust och intresse för sina åligganden.” Något år senare heter det att en del spelare ”ställa upp i allt annat än god kondition” samt att ”framförallt snabbhet och bollbehandling saknats, kraften i sparkarna har man däremot ej kunnat klaga på”.

1930-1940

Internationellt utbyte 

Fotbollen förefaller att dominera föreningens aktiviteter i allt högre utsträckning. 1931 beger sig klubben med en fotbollstrupp för första gången någonsin utanför Sveriges gränser. Resan går till Danmark för match mot Sösum Viksö Idrottsförening. Utflykten blir såväl lyckosam som gemytlig. Innan matchen åker man på sightseeing med lunch på Viksö krog. Enligt protokollet ”nekade man sig ej heller en och annan Carlsbajer innan matchen”. Trots detta vinner man matchen komfortabelt med 7-3 inför en talrik dansk publik. 

Sportslig uppryckning 

Under andra hälften av 30-talet börjar man skönja kvalitéer på fotbollsplanen. Föreningen har fortfarande färre än 100 medlemmar och när det gäller fotbollen existerar endast A-lag, B-lag och juniorlag. Träningen och organisationen som dittills varit eftersatt blir emellertid bättre, kommunen växer och därmed skapas möjligheter att få fram ett dugligt representationslag. 

1937 heter det att året har varit det dittills mest lysande och framgångsrika i föreningens historia. I motsats till idag spelas serierna höst-vår. På våren 1937 vinner man Sydskånska Serien (möjligen jämförbart med division IV i dagens seriesystem) och på hösten är man där med kvalificerade för Skånska Serien. 

Välkända profiler som Carl-Erik ”Pigge” Sandberg (50 mål 1937!) och Gunnar Jennby börjar göra sig ett namn även utanför kommunen. Som en följd av detta inträffar då det som drabbat föreningen så många gånger genom historien d v s att talangerna lockas till större klubbar redan i unga år. Pigge försvinner snart till Malmö FF där han etablerar sig som en storspelare vilket även leder till att han, som första och hittills enda ”SIF-produkt”, får chansen i svenska A-landslaget (se separat artikel)! Gunnar Jennby prövar lyckan i Malmö BI som tillhör Skånes bättre klubbar under denna tid. 

1940-1950

Krigets vindar 

Tidigare nämnda uppryckning får sig ett avbräck bl.a av det skälet att Sverige står under hotet att bli indragna i andra världskriget från 1939. Medlemsantalet sjunker temporärt, en del spelare inkallas till värnplikt och föreningen får återigen problem att klara ekonomin. Ett ytterligare problem är att idrottsplatsen ej är tillgänglig p g a renovering. Redan 1941 så vänder det emellertid och allting ser, trots rådande krigsläge, plötsligt riktigt ljust ut. Kommunen, som har tagit över idrottsplatsen, är nu färdig med en fullständig ombyggnad. Detta leder bland annat till mycket bättre förutsättningar för friidrott, förutom fotbollen. Föreningen har för första gången mer än 100 medlemmar (därav 16 damer). 

Den 8 Juni, 1941 invigs nya idrottsplatsen under uppmärksammade former och publiken uppgår till 1500 åskådare. Svedala IF´s fotbollslag möter Malmö FF´s namnkunniga lag dock utan Pigge Sandberg som ådragit sig en knäskada. Laget gör, enligt vad som sagts, den bästa match ett SIF-lag gjort någon gång mot kvalificerat motstånd och klarar ett oavgjort resultat 2-2 efter att ha lett matchen med 2-0 i halvtid!

Serieseger, eller… ?

1944 står Svedala IF inför en ny sportslig höjdpunkt. Med en omgång kvar i Skåneserien leder Svedala och förefaller kunna klara seriesegern med oavgjort resultat i sista matchen. Skånska Dagbladet berättar följande: 

Underliga händelser i Skåneserien div. 1 – så underliga, att man frågar sig, om det verkligen gått rätt till. Så här såg söndagens matchprogram ut: 

13.30 Lunds BK – Svedala 

15.45 Flagg – Ystads IF 

17.00 Arlöv Lunds GIF 

Först spelade alltså SIF 1-1 mot LBK och fick blommor av motståndarna för sin serieseger. Flagg måste nämligen vinna med 8-0 för att kunna passera Svedala i serietoppen. Flagg vann med 9-0! – och ansåg nu sin serieseger vara given eftersom Arlöv måste slå Lunds GIF med hela 15-0 för att gå om. Och så kommer knallsensationen: Arlöv vinner verkligen med 15-0 – och vinner samtidigt serien! Poäng och målskillnad äro exakt detsamma som Flaggs, men Arlöv har gjort 3 mål mer än Malmö-laget. 

NU FRÅGAR MAN SIG: Kan det vara möjligt, att seriematcher den sista speldagen kunna få sådana säregna resultat, att situationen i toppen förändras från den ena timmen till den andra? Ligger det inte nära till hands att tro att det var något man ”kommit överens” om? Nog är det bra egendomligt med dessa 9-0 och 15-0 – fel är det i varje fall att inte förlägga tre så viktiga matcher till samma matchtid. 

En given serieseger förvandlas sålunda på några timmar till tredjeplats. Det är naturligtvis svårt att jämföra den tidens seriesystem med senare tiders men denna prestation framstår absolut som en av de bästa i SIF´s historia. Även under de nästkommande åren hade man ett slagkraftigt lag med profiler som t ex Bengt Lundberg (sedermera Trelleborgs FF där han än idag ståtar som en av klubbens allra främsta målgörare genom tiderna), Gunnar Lundquist och bröderna Sandberg. Med perspektiv både framåt och bakåt i tiden framstår förmodligen 40- talet som det decennium då SIF hävdat sig bäst på fotbollsplanen även om man naturligtvis måste ta hänsyn till att konkurrensen under senare decennier varit betydligt tuffare. 

1950-1960

Jag blev Svedalabo i januari 1947. Mina kunskaper om den nya bostadsorten begränsades till tidningstexter och hembygdslitteratur. Henny och jag hade läst om AB Åbjörn Andersson i Folkskolans läsebok. Dessutom mötte man överallt på vägar och gator de gula vägmaskinerna. Arbetslösheten under 30-talet, AK-jobben och stenkrossarna fanns också med i bilden av Svedala. I samma hembygdsbok hade vi också läst om sockerbruket, försökstegelbruket och tegelmästarskolan. Jag var således ganska orienterad om ortens näringsliv vid halvsekelskiftet 1950. Svedala-idrotten hade jag också kommit i kontakt med via söderslättstidningen Trelleborgs Allehanda. Jag kände till fotbollsskandalen 1944, då Svedala IF berövades sin serieseger genom uppgjorda matchresultat. Lasse Lassessons boxningsmatcher mot bröderna Svanberg i brottarklubben Amatör, Trelleborg var också intressant läsning. En av mina bröder var medlem i Trelleborgsklubben. 

Givetvis visste alla på Söderslätt att Pigge Sandberg i MFF kom från Svedala. Själv hade jag vid friidrottstävlingar på våren 1943 träffat ”Mr Svedala” Erland Ripa och på tävlingsbanorna ”Kiddi” Persson och Godtemplaren Karl-Erik Nilsson. Mot ”Kiddi” förlorade jag på 100- meter men Karl-E Nilsson besegrade jag på 1500 meter. Ripa gav mig i samband med loppet goda råd om träning och teknik, viktiga för en landsbygdsgrabb vars enda träningsmöjligheter var landsvägslöpning.

Goda erfarenheter 

Under mina värnpliktsår hade jag glädjen att dela erfarenheter med många Svedala värnpliktiga, Thore Olsson eller ”Tore Sme”, Kiddi Persson, Arne Jönsson, sedermera känd fackföreningsman och politiker, Svante Pettersson, känd gymnast, Knut Nordquist från Svenstorp m.fl. 

Jag hade ett s.k. ”nät” när jag började mitt arbete i Svedala. Min anställning fick jag på Vita skolan och där arbetade jag fram till 1956 då jag flyttade till Röda skolans rektorsexpedition och sedermera till den nybyggda centralskolan. 

Svedala IF firade sitt 40-årsjubileum ett år efter min ankomst till orten. Jag var inte med vid detta tillfälle men redan året därefter kom jag i kontakt med Stig Hardborn och hans hustru Ella. De var de första som öppnade sitt hem för nykomlingen. 

Jag höll ofta till på idrottsplatsen där Stig Hardborns fader, Alfred Hansson, var en mycket känd Svedala-profil. Hans nitiska omsorg, personifierad med vaktmästaremössan, var känd av alla. Hans hustru Ida som drev kaférörelsen, var en mycket vänlig och omtyckt människa. ”Långe Knut”, Knut Hansson, känd fotbollsspelare, och Alfreds andre son tillhörde också min första umgängeskrets inom SIF. 

Styrelseuppdrag

1951 kom jag med i SIF:s styrelse som kassör. Detta var förvisso ingen lätt uppgift. Kassan var kroniskt tom, men uppfinningsrikedomen flödade när det gällde att skaffa pengar. Lotterier och fester krävde personliga engagemang. Kommunala anslag fanns inte, viktigast var den s.k höstfesten där större delen av årets driftskapital skulle tjänas in. Jag minns att jag gick med Folke Perssons tvåhjuliga dragkärra genom gatorna till ortens företagare, som i de flesta fall var frikostiga donatorer. 

Lotterivinsterna samlades in och numrerades. Målet var att få ihop c:a 3000 kr i tombolan. Korvståndet sköttes alltid av Agne ”Neta” Jönsson, som i sin vita rock försökte locka till sig besökarna på festplatsen. Bakom disken fanns ibland saker som hjälpte till att skölja ned korven. ”Netas” och mitt samarbete fortsatte över 50-talet. ”Neta” var lagledare och jag var med på linjen med flaggan. 

Våra tävlingsdräkter, svart tröja och vita byxor, fick vi tvättade hos fru Lindström i ”Stockholmskroken”, en fantastisk människa, som handtvättade plaggen och dessutom höll ordningen på oss. Om ”trunken” någon gång kom lite senare än vanligt talade hon om för oss att det viktigaste av allt var just tvätten. Efter tillrättavisningen kom alltid det förlösande. ”Ska du ha en gök”? Det var svårt att neka. 

Bland gänget på idrottsplatsen fanns också hennes son, ”Macke Lindström” som blev något av föreningens maskot.

Tysklandsresa

Detta minner mig om 1953 års resa till Tyskland där laget nådde oavgjort mot Germania Walsrode på Lüneburgheden. Resultatet 2-2 telegraferades av en stolt Gunnar Jennby med den talande sammanfattningen: ”2-2, Strahlende Spiel”. Vid banketten efteråt hade ”Macke” platsen närmast borgmästaren i Walarode. ”Macke” som inte kunde tyska lät borgmästarens alla påstående och utsagor stå oemotsagda, något som denne varmt uppskattade. 1952 hade jag blivit sekreterare i SIF och ersatt Gunnar Lundquist, som blev tränare i Malmö. ”Neta” fortsatte som lagledare och många glada minnen gör sig påminda från denna tid.

Den s.k. ”babykedjan” växte fram och Sven ”Dua” Lundquist, Lennart ”Tott” Persson, Sverker Larsson och Rolf ”Maler” Jönsson gladde oss alla genom en härlig målaptit och ett respektlöst hanterande av mer namnkunniga motståndare. Jag minns en match mot Ymor i Trelleborg där ”Dua” fintade och lurade den store centerbacken Kurt ”Järnis” Holm så att denna knappt visste om han var på planen eller löparbanan. En välförtjänt seger för SIF. 

”Netas” bror var Gunnar ”Bally” Jönsson som än idag (1998) är en av föreningens trognaste åskådare, men även dess hårde kritiker. Han och Neta kallades för ”Svedalamästare i kaffegök”. Bally var känd som en utomordentligt placeringsskicklig spelare och tog sällan några extra steg för att nå bollen. Denna egenskap delade han med Calle ”Brost” Jönsson som i en träningsmatch mot MFF i början på 50-talet utraderade Stellan Nilsson, namnkunnig landslagsspelare. Bally är morfar till ”Micke” Svensson, som förutom sin lärargärning också sprider kunskap om fotbollens grunder och innehåll hos dagens representationslag i SIF. 

Min gamla Vauxhall 

Min uppgift vid denna tid var förutom sekreterarskapet, också att med min gamla Vauxhall hämta Villy Andersson varje träningskväll i Lund och varje söndag i samma lyxåk skjutsa Neta till Dalby där han arbetade på en stor industri som representant för gjuteriet i Svedala. Denna Vauxhall Velox hade sina egenheter, något som Karl-Axel Ahlgren fick erfara vid en tur till Helsingborg. När gänget skulle återvända hem hade bilens rattväxel kasat lång ner på styrstången. Det är för mig än idag en gåta hur Karl-Axel klarade växlingarna. Tydligen gick det, för alla var välbehållna vid hemkomsten. Bland bilens övriga egenskaper fanns också att den vägrade att starta på ”ettans växel”, varför jag till alla SIFares löje alltid måste ha en ”ringkrok” i bilen vars hjälp jag fixade in ”tvåans” växel. 

Svedala IF hade under tiden 1952-54 en ordförande med dynamisk framtoning: Nisse Perlman, Malmöbo från början, hade goda kontakter inom Malmöfotbollen. Från MFF hämtades Kjell Persson, från Flagg, Nisse Sandahl och från MBI Gert Dahlgren. Tillvägagångssättet vid värvningen var alltid detsamma. Vår ordförande som drev en butikskedja med klädesförsäljning tog in nyförvärven för en yttre viss upprustning och kontrakten signerades av välklädda ”gentlemän”. Klubben hade stor nytta av nyförvärven eftersom bottenstrider snarare var mer regel än undantag. 

Bland fotbollsspelarna vid denna tid var vänsterbacken Olle ”Bull” Olsson, bror till Thore ”Sme”, en man med egen vilja och eget sinnelag. Vid en höstfest skulle vi förgylla söndagen med en hemmamatch av stor betydelse. Publiken var talrik, c:a 500, och tänd. Olle hade drabbats av en tåskada under träningen i veckan och hade svårigheter att få in ”paketet” i fotbollsskon. Neta och jag ordnade en konsultation hos tandläkare Arvid Ehn som var mycket fotbollsintresserad. I den välkända Vauxhallen färdades så Neta, Olle och jag från omklädningsrummet till tandläkarens mottagning i Nygatan. Olle fick sin bedövningsspruta och lyckades med yttersta möda få på sig ”fotbollsdojan”. Bedövningen höll 40 minuter in på andra halvlek, då Olle fick lämna planen med skon i handen. Vi vann matchen men detta blidkade inte Olle ”Sme” som letade efter både mig och Neta efter matchen. Vi höll oss undan i korvståndet där publiken garanterade oss en viss säkerhet. ”Gjorde vi rätt?”. Detta frågar jag mig ibland när minnena tränger på och svaret blir alltid detsamma: ”Visst, ändamålet helgar medlet”. 

Tränare i SIF var nu Helge ”Gripen” Bengtsson, som snart lyckades kombinera gammalt och nytt till ett väl fungerade lag. Hans ”triangelspel” tränades in och klubben blev plötsligt mera stabil i spelet.

Dragspelsmusik

Våra serieresor gick på den tiden till Hässleholm, Eslöv, Lund, Asmundtorp, Landskorna etc. Vi färdades i buss och från hemresorna minns jag dragspelsmusiken från Lennart ”Tott” Perssons fingrar, Olle ”Bulls” solosång om ”Vildanden” och de glada tillropen från baksätet där Calle Brost och Willy Andersson höll till. Från början hördes de mera sofistikerade utropen ”Skål Calle” för att så småningom när resan närmade sig slutet ersätts med ”Kål Skalle”. Då visste vi att nederlaget var glömt och att killarna tog spjärn för nästa match. 

Våra internationella kontakter inom idrotten var inte många, men Svedalaborna minns säkert skolans tävlingar mot Gl.Holte under 50-talet. Våren 1950 satte jag, med hjälp av Erland Ripa och Lennart Strandberg på Arbetet, in en annons i Köpenhamnstidningen Berlingske Tidene. Redaktör Wium var vår kontakt och annonsen, vari Svedala önskade idrottsutbyte med en dansk skola, fick snabbt resultat. I april 1950 anlände tre danska kontaktmän, Poul Selbo, Hans Holm och Peter Thygesen till Vita skolan och efter ett trevligt samtal var saken klar. 

Svedala och Gl. Holte skulle mötas i fotboll, handboll och friidrott. Första mötet ägde rum i maj 1950. Segrar och nederlag skiftade, men under årens lopp fram till 1970 blev Svedala starkast. 

Många av våra blivande A-lagsspelare har deltagit i tävlingarna, som blev populära både hos yngre och äldre Svedalabor. Jag kan inte undgå att nämna förre SIFaren Arne Gullvi som var en av eldsjälarna i samband med dansktävlingarna. Det sades om honom att när han mätte längdhoppsresultaten spändes måttbandet maximalt när danska hopp mättes, under det att bandet fick följa gropens ojämnheter när svenska hopp noterades. Antagligen lite påhittat, men man vet aldrig. Kampen var hård och några centimeter kunde betyda allt. 

Skoltävlingarna förde också med sig en tävling i friidrott mellan SIF och SNIK (Skodeborg Naerums idrottsklubb). Svedala förlorade på bortaplan men först i den avslutande stafetten. Bl.a vann Willy Andersson löpning 100 meter. Pokalen står fortfarande kvar hos SNIK eftersom friidrotten i Svedala stagnerade och intresset försvann.

Ordförande 1957

1957 blev jag ordförande och administrerade jubileet 1958. Övriga styrelseledamöter var bl. a Erland Ripa sekreterare, Stig Hardborn vice ordförande och Karl-Axel Ahlgren kassör.

Vid högtidsmåltiden på Folkets Hus deltog även klubbens grundare Oscar Nordh med fru och föreningens hedersordförande Elis Sandberg. Vid något tillfälle diktade ”Neta” och jag en liten visa om vår klubb och våra olika uppgifter. Jag skall inte relatera sången i sin helhet men några versrader känns nog igen av dem som var med då. 

På sönda´ morron vi hämtar trunken 

I Stockholmskrogen hos Mackes mor 

och sen så går vi där blott och väntar, 

vi kan ej sidda vid vårt middagsbor 

När klockan närmar sig rätta tiden 

då tar vi oppad där bägge två. 

I daren möter vi Alfred Hansson 

han sir: ”Ida får Svedala Klå.” 

De tidigare här nämnda personligheterna kommer här till tals och vaktmästare Hanssons ständiga pessimism skall betonas. Klubbens finanser var som tidigare nämnts på intet sätt lösta under 50-talet. Detta framgår av nästa strof som lyder: 

Och Folke Persson han står vid snurran 

och räknar pengar med glättigt sinn 

Idag så tror jag det går som hurran 500 stora vi räkna in 

När matchen slutat vi frågar Folke. 

”Hur många har här nu kommit hit?” 

Han tittar misslynt i kassalådan. 

Hos domaren får vi nog kredit”

Klubblokalen 1951

Visan har många strofer och sjöngs första gången på en klubbfest i Börringe bygdegård i mitten av 50-talet, där styrelsens damer med Svea Persson i spetsen stod för ett härligt gästabud. Innan vi kommit så långt hade ”Neta” och jag hållit på med skaldekonst. Efter en hel lördag och tre flaskor vin ansåg vi oss nöjda och överlämnade resultatet till klubbmedlemmarnas bedömning. Den räknas väl knappast in i den klassiska litteraturen, men kul hade vi både när den diktades och när den sjöngs.

Lämnade styrelsearbetet 

Vid årsmötet 1959 lämnade jag styrelsearbetet. Kjell Lindberg, farfar, till skyttekungen i 1997 års Svedala IF, övertog klubben. Själv återkom jag 1987 för att fira 80-årsjubileet på Folkets Hus, precis 30 år efter 1958.

När 60-talet började fanns många bra spelare i A-laget. Willy Andersson hade lämnat föreningen men Bertil Holmström var en god ersättare, Sven ”Dua”, ”Tott” Persson, Rolf ”Maler”, Leif Jacobsson och Hasse Fransson var goda tekniker och höll hög klass. Hög klass höll också Bertil ”Salla” Salomonsson som kunde spela både målvakt och forward. Jag minns från min tid på linjen ett veritabelt Maradona-mål när Bertil med knytnävarna i huvudläge mixtrade, läs boxade, in bollen i mål med en s.k. språngskalle. Målvakten var förvånad, jag som linjeman var förvånad, den ende som inte var förvånad var domaren. Han blåste för mål och så blev det. Maradona talade efteråt om sitt VM-mål som ”Herrens hand”. Jag tror att ”Salla” tyckte detsamma. Så slutade 50-talet med att ”Dua” Lundquist och ”Tott” Persson lämnade föreningen för högre uppgifter. Kjell Persson, Börje Berglund och Gert Dahlgren gick åter till Malmöklubbar och 50-talets sista år, 1959, slutade med degradering till en serie som idag motsvaras av div VI. Där slutar min berättaruppgift. Andra minns säkert 60-70- och 80-talen som en berg- och dalbana med både toppar och dalar. 

Men mitt glada 50-tal glömmer jag aldrig!

1960-1970

Jag vill med följande ”lilla” historiska tillbakablick försöka ge en bild av förhoppningar och framtidstro som fanns i vår generation (40-talister). Det var ju vi som stod i tur att ta över efter så namnkunniga fotbollsspelare som ”Dua” Lundkvist, ”Tott” Persson, ”Mulle” Hedenklo, ”Macke” Malmgren, ”Sleven” Jacobsson med flera.

”Samris”

För oss blev skolan en central punkt i våra liv även utanför själva skolarbetet, orsaken till detta var ju den fina grusplan (idag Röda Skolans parkering) som kallades ”Samris”. Här ”formades” de ungdomar som sedan skulle komma att bilda det lag som har kommit att benämnas Svedala IF´s bästa juniorlag. Våra förhoppningar om en fotbollskarriär började egentligen under fotbolls-VM 1958 som då hölls i Sverige, detta evenemang bidrog också starkt till att intresset för fotboll ökade. ”Samris” blev tyvärr också en gallringsplats där endast de bästa fick spela, vilket gjorde att vi som var på rätt sida om stängslet blev ett sammansvetsat ”gäng”. I ”vårat gäng” finns bl a ”Rosa” Rosander, ”Barry” Jakobsson, ”Gandhi” Persson, ”Sissi” Svensson, ”Plättan” Svensson, ”Råkulla” Eriksson, ”Nille” Svedby, ”Ankan” Svensson m.fl, listan över gamla polare kan göras i stort sett hur lång som helst.

Eftersom det på den tiden ej fanns någon egentlig ungdomsverksamhet inom Svedala IF med regelbunden träning, utan enbart några entusiastiska ledare med deras tre eller fyra pojklag och i bästa fall ett juniorlag, så var det naturligt för oss att vara på vår hemmaplan ”Samris”. Veckans höjdpunkter inträffade varje torsdag och fredag, då kungjordes alltid laguttagningarna för samtliga inom Svedala IF i tidningen Arbetets fönster vid Storgatan (idag Pizzeria Två Lyktor). 

”Dricka Persson” 

Någon som tidigt fick stor betydelse för oss var en ledare vid namn Gösta ”Dricka” Persson, och även om hans träningsmetoder inte var av högsta klass så hade han en förmåga att entusiasmera, samtidigt som han alltid gav positiv kritik, och därtill en stor portion humor. Det var också ”Dricka” som starkt bidrog till det juniorlag som blev föreningens stolthet i början på sextiotalet, då vi avslutade säsongen 1962 med följande facit: 18 spelade matcher, 16 vunna, 2 oavgjorda och 77-10 i målskillnad. De stora målgörarna i denna generation var snabbe ”Barry” Jakobsson och teknikern ”Rosa” Rosander. 

Vad blev det då av detta fina juniorlag 

Ja, tyvärr så fick inte ”Dricka” Persson eller någon annan heller inom föreningen uppleva någon ”lustiger dans” (”Drickas” uttryck). De förväntningarna som vi alla hade på oss själva upplöstes liksom bara. Vad det berodde på är så här långt efteråt endast spekulation, men en av orsakerna kan väl vara att fotbollen började mer eller mindre bli ett tvång för en del med stenhård träning etc, den lekfulla fotbollstiden var över. Med facit i hand så fick vi från gamla ”Samris” i alla fall fram Svedala IF´s mesta fotbollsspelare genom tiderna, nämligen Bengt ”Plättan” Svensson.Söderslättscup och Bingospel på sextiotalet

Söderslättscupen

Ovannämnda cup var en fotbollsturnering som Trelleborgs Allehanda arrangerade under många år. Deltagare var i princip samtliga föreningar på Söderslätt. I den allra första turneringen, som arrangerades 1963 tog sig Svedala IF hela vägen till final för att där möta BK Ymor. Finalen spelades på Gislövs Idrottsplats inför mer än 1000 !!! åskådare men det slutade tyvärr med ett 3 – 1 nederlag. På vägen dit hade man emellertid slagit ut Stavsten, Klagstorp och IFK Trelleborg. 

I 1965-års turnering blev det vinster i de två första omgångarna i tredje omgången gick man emellertid på pumpen rejält mot Klagstorp. Förlusten uppgick till hela 8-1, hade målvakten månne en dålig dag? 

Året efter, d v s 1966, tränades Svedala IF av före detta MFF-aren Folke Nilsson, även kallad ”Kickan”. Han spelade ett 100-tal matcher för Malmö FF på femtiotalet. Lagledare var Arne Rosander, för övrigt far till spelaren Sven ”Rosa” Rosander. Arne kom från Eskilstuna där han en gång i tiden spelat allsvenskt för IFK Eskilstuna. Vad månde bliva av ett så meriterat ledarskap? 

Jo, SIF nådde sin andra final i Söderslättscupen och väl där kom man att möta Vintrie IK på Trelleborgs Idrottsplats (på senare år omdöpt till Vångavallen), tidpunkten var den 29 Juni, en onsdag. Till finalen hade man tagit sig genom att besegra storheter som Gässie, Skabersjö, Ymor och Vellinge. Under våren hade man drabbats av en del skador och kunde därför tyvärr inte ställa upp helt ordinarie i finalen. Men laget var därför inte på något sätt dåligt och en verklig ”sisu” hade spritt sig i truppen.

Jag tänker inte räkna upp hela laget men några skall jag nämna. Kjell Flink stod mellan stolparna, vikarierande för Tommy Jacobsson som egentligen var lagets första målvakt (men även användbar som målfarlig center). Två spelare lystrade till namnet Jan Svensson, en på högerbacken och en spelade högerinner. Den senare kallades även ”store Jan” och hade rejält ”löd i dojorna” (senare skulle det visa sig att Jan vann skytteligan i cupen med nio gjorda mål). Lagets äldsta och mest rutinerade spelare var Arne Svensson (numera Hedenklo) med sina 31 år, även känd under smeknamnet ”Mulle”. Yngst i laget var Tommy Jacobsson, 19 år. Matchen dömdes av Rolf Arnshed, välkänd domarprofil även utanför Söderslätt. 

Så kom matchen igång på den regnblöta planen. Efter ett par chanser för Vintrie så gjorde Svedala första målet efter viss kalabalik framför Vintries mål. Målet gjordes av Kjell Evander som spelade högerytter. I artonde matchminuten ökade SIF sin ledning till 2-0 genom Tommy Jacobsson som dribblade sig fri på egen hand, 2-0 var också ställningen i halvtid. Efter avspark i andra halvlek så reducerade Vintrie till 2-1 efter en nick på en hörna och spänningen steg. Men endast tio minuter senare så ökade Svedala på sin ledning till 3-1 genom Ingvar ”Barry” Jacobsson som drev bollen från den egna planhalvan och sköt bollen i mål otagbart för målvakten. Efter detta tog Svedala över kommandot helt och det dröjde inte länge förrän ”Barry” gjorde sitt andra och Svedalas fjärde mål i matchen som nu var mer eller mindre avgjord. Vintrie reducerade en gång till innan ”store Jan” gjorde 5-2. Tio minuter före full tid fick Vintrie sig en tilldömd straff. Deras centerhalv sköt i stolpen, Svedala erövrade bollen som slogs snabbt fram till unge Tommy Jacobsson som drev den några meter innan han slog på ett skott och fastställde slutresultatet 6-2. Publiksiffran var vid detta tillfälle 650 personer, däribland som sig bör många från Svedala.

Efter en välförtjänt seger var Svedalagrabbarna med all rätt mycket nöjda och det dansades krigsdans i omklädningsrummet. Segern firades på Grand Hotell med middag för spelare och ledare. 

Den här vinsten innebar också att lagledare Rosander kunde avhämta 5500 kronor vid ett samkväm på restaurang La Visite i Trelleborg, välbehövliga pengar för klubbkassan. Kommande år nådde inte SIF några framgångar i Söderslättscupen som nu är ett avslutat kapitel sedan ett antal år tillbaka. 

Bingoverksamheten i SIF 

1963 började man spela bingo i mindre skala i Svedala IF´s regi och året därpå startade man med offentlig bingo. Varje onsdag så spelades det på Folkets Hus i kommunen. 

Svedala IF var bland de första föreningarna i Skåne, kanske i hela landet, som anordnade offentlig Bingo. Initiativtagare var föreningens dåvarande kassör, Arne Jensen. Fina affischer trycktes upp med svart text på gult papper, dessa kunde beskådas lite överallt bl a på SDS lokalkontor på ”Grisatorget”. Vinsterna som delades ut var till en början ganska blygsamma men vinstvärdet ökades efterhand. Kjell-Ingvar Johansson (välkänd centerhalv i representationslaget) och undertecknad var varje fredagseftermiddag ute på butiksrond för att utse och beställa varor till kommande veckas Bingo-spel, exempel på vinster var mängder av kaffe, köttlådor och konfektion. Stående vinst varje spelkväll var en mangelkorg med varor från Folke ”Rabbehandlaren” Perssons Frukt- och Grönsaksaffär. Hur smeknamnet hade uppkommit vet jag ej, men jag vet att Folke använde sig av ”Rabbehandlaren” när han svarade i telefon. Det hände även att vi hade en halv gris som vinst, till Mårten kunde vinsten bestå av ankor och inför julen hade vi naturligtvis julskinkor. 

Våra bästa ”ropare” var Gösta ”Dricka” Persson och Stig Harry ”Bigboy” Andersson. ”Dricka” hade sina specialare när han ropade t ex här kommer nummer 75 upp, då sa ”Dricka” – ”sjua, femma en sjuttiofemma och någon i publiken svarade alltid ”skål”. En person som måste nämnas i detta sammanhang var eldsjälen Åke Brodén som så länge han orkade lade ner ett mycket stort arbete för att hålla igång Svedala-bingon. Varje vecka textade Svedalas ”varpakung” Olof Roos affischer som vi hängde upp i affärerna. Undertecknad hade också uppdraget att få in en annons i dagspressen varje vecka.

Det var mycket jobb varje vecka för Bingosektionen. Många damer var engagerade för att hjälpa till. För att nämna någon så satt Maria ”Maja” Andersson i kassan, hon använde sig av en riktig kassaapparat som jag tror vi lånade på Konsum. Så småningom så övertog damerna även inköpen varje vecka. Förutom de ovannämnda så var det många andra som kämpade med att hålla igång verksamheten men det var alltid lika roligt. De sista åren vi spelade Bingo var det så mycket folk att vi fick använda både A- och B-salen i Folkets Hus. Eftersom salarna på den tiden var permanent avskilda från varandra så kopplade man in högtalare i Bsalen. 

 Kunde det hela bära sig, som Martin Ljung brukade säga. Det varierade förstås mellan åren, t.ex så var 1967 ett väldigt bra år med mycket ”klirr” i kassan. Året därefter, d v s 1968, blev det sämsta under alla år som vi höll på med ett överskott på knappa 1500 kronor, mycket slit och nästan ingen förtjänst. Den här verksamheten höll på till 1974 då vi lät Almtorgets Bingoallians i Malmö ta över vårt tillstånd. Detta innebar att verksamheten i vår regi och i Svedala upphörde och vi kunde i fortsättningen hämta ut pengarna utan att lägga ner något eget arbete. Detta fungerade också bra och gav många sköna slantar att förstärka klubbkassan med. Men jag tror ändå att många Svedalabor, och även ”utombyare” saknade den trevliga Onsdagsbingon på Folkets Hus. 

1970-1980

Uppdatering pågår.

1980-1990

För att en fotbollsförening skall kunna utvecklas och må väl krävs en god och bred ungdomsverksamhet. Svedala IF har under alla år varit väl framme då det gäller att ta hand om och utbilda nya fotbollsspelare som lite högre upp i åldrarna tagit plats i föreningens representationslag. 

Kraftig expansion

I början av 80-talet märktes en kraftig ökning av antalet ungdomar som ville vara med och spela fotboll och denna trend fortsatte under nästan hela årtiondet. Toppen nåddes under åren 1985 till 1987 då föreningen hade över 600 medlemmar, 19 lag på pojksidan och 7 lag på flicksidan. Nya omklädningsrum och en ny klubbstuga hade färdigställts vilket blev ett lyft för hela föreningen. Det som saknades under denna tidsperiod var en kanslist som kunde ta hand om allt rutinarbete som måste skötas på dagtid.

Bredden ger resultat 

Framgångarna bland våra duktiga ungdomslag både i serie- och cupspel kom slag i slag och många av våra ungdomar blev väldigt duktiga och är idag seniorspelare i Svedala IF eller i någon annan förening.

Ungdomslaget pojkar födda 1973 tillhör ett av Svedala IF:s bästa ungdomslag genom tiderna och spelade under sin ungdomstid hem många seriesegrar och turneringsvinster till föreningen. En av många meriterande segrar är 1988-års seger i Stena Cup, en stor turnering med deltagare från hela landet. Dessa killar var målgörare av högsta rang och nämnas bör Fredrik Göransson med 436 mål på 327 matcher!!!, Jörgen Jonsson 261 mål på 386 matcher och Andreas Möller med 188 mål på 304 matcher. Fredrik spelar numera fotboll på annat håll medan Andreas och Jörgen är A-lagsspelare i Svedala IF. Dessutom återfinns Fredrik Svensson, även han 73:a i föreningens nuvarande representationslag. 

Övriga ungdomar som var framstående som ungdomsspelare och nu spelar i seniorlaget är Morgan Möller, född 1975, Andreas Lindberg och Calle Wihlborg, båda födda 1978. Pojkar födda 1979 tillhör numera seniortruppen och där kan nämnas Mattias Kvist som i ett par år var etablerad seniorspelare. Christoffer Gillborg är ytterligare ett exempel på mängden av duktiga ungdomar som tagit steget upp och blivit A-lagsspelare, Christoffer är född 1981.

Flickfotboll

Flickfotbollen hade sin topp under åttiotalet och en bit in på nittiotalet. Som mest hade Svedala Idrottsförening ett tiotal lag i seriespel. Flickor födda 1972 fick en av sina största framgångar då de 1986 van Dana Cup i Danmark med deltagande lag från nästan hela världen. En av denna årgångs duktiga spelare var Åsa Hansson. Årskullen flickor födda 1973 dominerades av namn som Carina Persson, Annika Ahl och Annika Westerberg medan årgång -74 toppas av Linda Wahlgren och Jenny Tjernberg. 

Åldersgrupperna -75 och -76 tillhörde den tidsperiod då flickfotbollen var som störst i föreningen. Framstående spelare ur dessa åldersgrupper var Jenny Frankell, Pia Persson och Josefina Norin. Ett av detta lags största framgångar var segern i Landskrona Cup. Flickor födda 1977 är ett tjejlag som nådde störst framgångar som ungdomslag. Laget vann ett trettiotal cupsegrar under sin ungdomstid och vann oftast sina serier. Laget spelade två slutspel i inne-SM för 15 åringar. Nämnas kan också att laget vann Romelecupen fyra år i rad och spelade fyra finaler (två segrar) i den stora inneturneringen Skånecupen i Baltiska hallen i Malmö. Två av spelarna, Sara Nordquist och Malin Göransson, var de första från Svedala IF som fick spela i Skånes distriktslag och spela final i Cup Kommunal.

Ledarna

För att alla ungdomar som genom åren spelat ungdomsfotboll i Svedala IF skall få chansen att utvecklas och så småningom bli A-lagsspelare i föreningen krävs en enormt stor insats av intresserade och kunniga ledare, i huvudsak föräldrar till ungdomarna. Dessa ledare som tillbringar många timmar på idrottsplatsen för träningar och matcher är tillsammans med ungdomarna en av de allra viktigaste delarna i en fungerande ungdomsverksamhet, därför är det med glädje man kan konstatera att ledare och tränare följer sina lag i flera år.

1990-2000

Under uppdatering.